Minnen!
Söta rara älskade Hanna!!
När den här bilden togs hade vi permission från sjukhuset. Vi åkte och hälsade på dina kusiner på Kungsholmen. Ni hade så roligt.
Jag vet att du är hos oss varje dag, du busar med oss.. men du får gärna busa lite mer...
När du fanns hos oss var buset något som tillhörde våran vardag, idag busar vi inte lika mycket, det är inte så roligt längre. Vi ska bättra oss på det, att busa är roligt och man mår bra av det. Det vet vi att man gör för du mådde så bra när du fick göra bus och du var alltid så glad.
Jacob har fått familjens första gips. Han trillade i söndags och fick gipsa sin högra arm. Nu får han inte sporta på 4 veckor. Det blir tufft för honom men han klarar det.
Jag tycker annars att vi mår ganska bra Hanna. Vi tänder ditt ljus varje dag och vi tänker på dig väldigt ofta, vi kan prata mer om dig men det tar emot lite för vi blir väldigt ledsna när vi pratar om dig för vi saknar dig så oerhört mycket.
Jag har börjat titta på foton som du är med på, tårarna rinner ner för mina kinder samtidigt som jag skrattar, nästan varenda bild på dig är du på väg någonstans och leendet finns där hela tiden. Älskade ängel.
Nästan varje kväll när Jacob ska somna så gråter han för att han saknar dig. Han har ingen att leka, busa, bråka med. Han saknar dig så oerhört, det gör vi alla.
Idag ropade jag ditt namn och Meya och Puma rusade till dörren. Dem kommer ihåg dig och väntar på dig...
Det är så tyst här hemma jag saknar "kaoset" som bara du kunde ställa till med. Skosnörena var inte perfekt knutna, byxorna satt fel, tröjan hade en osynlig fläck, peruken satt fel etc.
Snälla rara Hanna busa mer med oss vi behöver det här hemma..
Jag älskar dig
